The end is the beginning is the end

Det är helt otroligt vad musik har påverkat mitt liv. Tror att det påverkar de flestas liv, men jag har väl kanske tillhört de som har nördat mig lite extra när det gäller musiken. Har väldigt lätt för att fastna i saker och gå helt upp i det. Så också med musiken. Musiken är fortfarande det som påverkar mitt liv väldigt mycket. Min Ipod är nog min käraste materiella ägodel som jag alltid bär med mig. Den är fylld med allt jag älskar och hjälper mig i svåra stunder, i bra stunder, peppar mig innan träning och håller mig sällskap dygnet runt. Lyssnar jämt! Det här är min kärleksförklaring till det bästa som finns i livet. (Det och kärleken). Enjoy!

Musik är kärlek. Kärlek är musik. Det är det absolut viktigaste i mitt liv. Första “coola” skivan som jag köpte var Green Days “Dookie”. (Med grönt plastomslag).

Det var den första skivan som jag var stolt över i min skivsamling. Hehe. Den skivan var bara början och sen har det bara fyllts på av godbitar.

Min allra första stora kärlek när det kommer till musiken var Nirvana. Den första låten jag hörde var "Something in the way" och det var hemma hos L som hade den låten inspelad på ett knastrigt kasettband. Jag föll inte pladask. Kommer ihåg att jag inte gillade den låten något vidare, och den är fortfarande ingen favorit. Däremot “Smells like teen spirit” fångade mig verkligen. Köpte “Nevermind” och jag älskade den! Hade hela rummet fullt med Nirvana affisher och bilder på Kurt. Jag var fast. Denna affisch sitter fortfarande kvar på dörren till mitt flickrum hemma hos mamma och pappa. :)

Nästa steg i förälskelsen var Smashing Pumpkins. Samma tapetserande följde. Jag ville ha ALLA skivor och var helt fast. Musiken har alltid varit min “drog”. Har kört på det istället för olagliga substanser. Smashing Pumpkins gjorde på ett sätt ännu store intryck på mig än Nirvana och det är ett band som jag fortfarande håller hårt om hjärtat och som tillhör mina absoluta favorit. Första gången som jag surfade på internet så var jag och hälsdade på min pappa på hans jobb och då googlade jag (eller vilken sökmotor man nu använde då) och kollade på fansidor med SP. En av många bilder som ingick i ett stort SP-collage som jag hade i mitt rum.

Jag tog fandyrkandet ett steg längre när jag fick höra Broder Daniel för första gången. Första minnet av BD är när jag vara nere på skivaffären och fick se omslaget till Broder Daniel. Fastnade för Henriks utseende. Han trollband mig verkligen. Jag var fast och var tvungen att kolla upp det där bandet. I samma veva så gick jag forbid en Broder Daniel spelning på Arvikafestivalen och såg även där denna speciella sångare. Upptäckte dem ca ett halvår innan “Fucking Åmål” filmen hade premiär och såg mig som ett “riktigt” fan på grund av det. Hade ju inte upptäckt BD genom filmen liksom. (Mycket viktigt på den tiden). Året efter spelade Broder Daniel på Arvika igen och vid den här tidpunkten var jag helt fast. Stod längst fram och köade jättelänge innan, för att vara säker på att jag skulle få en bra plats. Oj, vilken känsla det var att se ett band man älskade sååå mycket live! Inget slår nog den känslan. Jag grät och sjöng med och knäppte en del fina bilder. Fantastiskt! Blev riktigt “hardcorefan” som hängde på det första BD-forumet och gick klädd som Henrik med stjärnor under ögonen, pandasminkning och samma kläder. (Samma år såg jag även Paradise Lost live på Arvikafestivalen. Stod längst fram där med och det var min första riktiga konsert. Grymt häftigt! Kommer ihåg att jag var rädd för att bli klämd och svimma innan. Hehe.) Broder Daniel träffade mig verkligen i en period då jag behövde dem så otroligt mycket. De kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag älskar dem fortfarande. Vill dock aldrig tillbaka till de åren igen. Fy. Det var inte kul att vara tonåring. Totalt har jag sett BD 5 ggr. och senaste gången var då jag var på deras avskedskonsert på Way Out West. Fantastiskt och jag stod längst fram igen. Är SÅ glad att jag var på den konserten. Visste innan att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om jag missade den. But I did´nt!

Type O Negative hade jag en big crush på en period. Blev så kär i dem och har alla deras album. Blev faktiskt ledsen när jag horde nu o att Peter Steele hade gått bort. R.I.P! Kan tycka nu att det är ganska mörk musik, men jag tänkte inte så då. Var ju säkert ganska mörk i sinnet också, så det passade väl. ;)

Kommer bara på fler och fler band som jag verkligen har lyssnat på. Två av dem är Sisters of Mercy och New Order. Båda har jag sett live och det är jag så tacksam för. Jag är så glad att jag växte upp i en festivalstad som Arvika, för det har gett mig så otroligt många fina musikminnen som inte hade varit möjligt att uppleva annars. Där är jag väldigt lyckligt lottad och har nog sett mycket mer livespelningar än många andra. (Om man inte var uppväxt i en festivalstad eller var väldigt rik då vill säga).

Band jag sett live som jag verkligen gillar: Broder Daniel, Paradise Lost, Sisters of Mercy, The Cure, New Order, Theatre of Tragedy, VNV Nation, KoRn, Depeche Mode, Kent, Håkan Hellström, Tokio Hotel.

Jag kan nämna hur många band som helst som jag tycker är SÅ bra, men de som har gjort störst intryck på mig är Nirvana, Smashing Pumpkins, Broder Daniel, Type O Negative, Paradise Lost och säkert någon mer.

På senare tid har jag börjat lyssna alltmer på synthmusik eller elektronisk musik. Det är väl lite blandat vad det kallas. Men band som har fångat mig är t.ex. The Cruxshadows, Apoptygma Berzerk, VNV Nation m.fl. Har även haft en huge crush på Tokio Hotel som jag äntligen fick se två gånger i våras. More to come när det gäller att upptäcka ny music! Finns väll inget bättre än att upptäcka ny music?! Älskar att höra någon rad som fångar min uppmärksamhet och som gör att hjärtat börjar slå hårda slag och alla sinnen skärps. För att sen börja arbetet med att lista ut vilken artist/grupp det är som gör låten och sen bara upptäcka mer och mer. DET får mig hög. Eller att återupptäcka “gammal” musik som man inte lyssnat på på ett tag, det är också grymt. Som att bli kär på nytt!

Utan musiken vore jag nog död. For real. Så jag säger som ABBA; “Thank you for the music”!