The end is the beginning is the end

Jag har kommit till insikt. Till insikt om att jag bara inte kan missa Broder Daniels sista spelning på Way out West i år. Gör jag det så måste jag nog skjuta mig. Insikten drabbade mig så hårt en dag att jag nästan började grina. På riktigt. Herre, fattar någon hur mycket de har betydigt för mig? De var mitt liv liksom. Det som höll en uppe. Inget, inget berörde mig som BD och det är tack vare dom som jag lever och är den jag är idag. Sentimental as shit blev jag när jag kom att tänka på det. Shit, liksom. Musik är så coolt och att något band eller artist kan påverka en på det sättet är helt otroligt. Men jag fick panik där mitt i min "måste-se-BD" uppenbarelse. Tänkte att biljetterna kanske hade tagit slut eller så. Så idag har jag mailat Plusenergi om biljetter. (Är man kund där så får man lite billigare pris). Har jag inte fått svar imorgon så måste jag nog köpa biljett ändå. För I must have one. Kommer även troligtvis att köa väldigt länge innan. Sista spelningen liksom. Samt bära min BD-tischa. Och genom ett trollslag blev jag 15 år igen med stjärnor på kinderna. :)



En vecka efter Arvikafestivalen nu också. En riktigt lyckad sådan. Men oj, oj, oj vad jag har varit seg hela vekan. Helt slut. Drog på mig en förkylning sista dagen också. Är inte riktigt kry än, så det har verkligen gått utför med min träning. Ska nog gå lite promenad idag hoppas jag. Känner mig varm och konstig. Vi får se. Igår satt vi i alla fall utanför Slottskogsvallen hela kvällen och kollade Maia Hirasawa, Miss Li och Lars Winnerbäck när de spelade. Man såg helt okej för att vara utanför. Mysigt! Miss Li var bäst. När de stod bakom scenen innan de sulle gå upp, så var det mot oss och då vinkade alla till henne och hon och hennes bandkillar vinkade tillbaka. Wiii! :)

En vecka kvar och sen semster. Tjoho!

Auf Widersehn.